Mera jag.

Har bott i Umeå i 6 månader nu. Funderat mycket vad som hänt sen jag flyttade ner hit, och hur jag mådde innan och hur jag mår nu. Så lite natt-samtal på bloggen får det bli nu då.

Att flytta till Umeå har varit ett av dom bästa valen i mitt liv. Sen jag flyttade hit har jag mått såååå mycket bättre, och jag insåg nog inte hur jäkla dåligt jag egentligen mådde uppe i Gällivare. Och då menar jag mer psykiskt. CF, diabetesen och kroppen i sig är ju lite annat…

Har ända sen jag var liten i princip, alltid längtat bort till något större. Och det märktes mer och mer ju äldre jag blev. För ju äldre man blir, desto mer utvecklas man väl som person, ganska logiskt. Och i mitt fall har jag ju även blivit sjukare, åkt på många penicillinkurer, haft problem med mage/rygg som lett till sömnlösa nätter.

Arbetsförmedlingen i Gve är väl inte det bästa, eller man har väl fått hjälp men man får absolut inte lika bra hjälp som här i Umeå. Och i Umeå finns det helt andra jobb än i gruvsamhället… Sjukvården är också helt annorlunda här, jämfört med Gve och Sunderbyn som jag gick hos. För det första så tar det 30 minuter från att jag går ut genom våran dörr tills jag redan är framme på sjukhuset, tidigare fick jag åka bil i 3 timmar till Sunderbyn. Och här behöver man inte ringa 30 gånger, utan det räcker att ringa 1 gång och sen ringer dom upp när dom kan. Det går även utmärkt att mejla. Vårdcentralen promenerar jag till på 15 minuter. Sen är jag så sjukt glad, över att min diabetes satte fart först nu när jag bodde här och inte uppe i Gve…

Bara att sjukhuset och arbetssökandet är bättre här har verkligen gjort så sjukt mycket. Här är det faktiskt roligt att gå på möten och sjukhusbesök. (Ja, sjukhuset är ju sällan roligt men när man inte kan göra något åt det, så är det ju skönt att det faktiskt funkar bra med både sjukhuset och de som jobbar där.) Jag känner mig mer inspirerad och har mer ork/lust. Det är roligare att kliva upp på morgonen, om man säger så.

Umeå är en sån himla fin stad, och jag trivs så bra i våran lägenhet och att vara sambo är ju riktig mysigt när man tidigare bott i olika städer. Min smärta i ryggen har blivit bättre, så nu kan jag sova om nätterna. Magen är fortfarande uppblåst och lite bråkig, men inte alls lika dålig som innan. Sen åkte jag ju på ”diabetes-på-riktigt” (började med insulin) för snart två månader sen, lite utav ett bakslag men förhoppningsvis kan jag börja må bättre nu. (Sjukdomshistorian är ju ett kapitel för sig, det är bara så skönt att känna att man har ett bra sjukhus som man tillhör och därmed också bättre möjligheter.)

Jag har slutat drömma en massa konstiga drömmar typ varje natt, vilket jag gjorde uppe i Gve. Nu under mina 2 veckor med penicillin och intravenös behandling började jag drömma som fasen och det var då jag kom på, att sen jag flyttade hit har mitt drömmande lugnat ner sig rejält. Jag har aldrig varit den som drömt mardrömmar, men bara sådär riktigt skumma och röriga drömmar. Drömmarna tror jag har berott på att jag varit så uttråkad och leds på lilla Gve. Aldrig riktigt känt att man kan göra det man vill där.

Jag saknar såklart mina vänner och familjen där hemma, och min hemby (home sweet home, som jag kallar det). Men att flytta var verkligen det bästa jag kunde göra. Kunde verkligen inte stå kvar där och stampa på samma ställe utan att komma nånstans. Jag är mera lugn nu, på nåt sätt. Mer nöjd. Mera jag.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s